Bloggen är härmed flyttad. Intresserad av den nya URL:en?
Maila eller skriv på msn: elunity@netcrash.se
Det går bara inte…
Jag kommer på ett jättebra ämne att skriva om. Klöddar ner lite. Sen tar det stopp.
Äh, skitsamma.
Tror det blir E-sportblogg istället. How’s about that for a change?
Under Tråkigt
The Power of The Commercial
Den roligaste – men samtidigt mest allvarliga – reklam på TV just nu tror jag.
Lite Tom och Jerry över den. Eller?
En sann fröjd för örat
Jason Mraz.
Ladda ner.
Köp.
Hur ni får tag på det bryr jag mig inte om.
Lyssna.
Under Musik
Fotboll i all ära
Om du gillar att spela fotboll, gillar du förmodligen att titta på fotboll också.
Om jag gillar att läsa, skulle jag då sätta mig och titta på en som läser?
Under Allmänt
Det regnar
Och på tal om det slog jag i mitt knä idag.
Det gjorde ont.
Slå inte i era knän.
Det gör ont.
Under Tråkigt
Förr är fortfarande bäst
Fyra år. Det är egentligen en väldigt kort tid. Både synd och kul att lämna klassen. Vissa vill man lämna bakom sig och aldrig träffa igen, andra inte. Andra kan man gärna spendera fyra år till med. Ska jag vara ärlig tror jag att de flesta tycker det är ganska tråkigt att lämna kompsiarna. Självklart kommer man träffa varandra någon gång igen, men inte regelbundet. Alla kommer känna en slags tomhet. Vi kanske inte kommer förstå det nu, inte under sommarlovet, men första dagen på gymnasiet. Vi kommer känna oss som sexor igen. Skräckslagna för de otroligt stora sistaårseleverna. Skräckslagna för det mesta, allt är så otroligt nytt. Man kommer önska att man gå tillbaka i tiden.
Under hela tiden har klassen varit indelad i grupper. Nu börjar grupperna brytas upp, vilket är lite synd. Inte för att de bryts upp. Utan för att det sker nu, och inte då. Nu börjar folk fatta vilket trevligt folk det faktiskt går i våran klass. Nu. Inte då. Men ändå har vi haft det trevligt under våra fyra år. Om man tänker efter. Alla dagar kanske inte har varit dem bästa, men ser man bortom det ser man glada elever. Och vi är glada tillsammans. Eller arga tillsammans. Hur det än är går vi oftast i samlad trupp.
Vi är nog inte så olika. Egentligen.
Jag sitter och tittar igenom sexans skolkatalog. Och jämför med nians. Vilken skillnad. Ifall jag hade slutat i sexan hade jag aldrig kännt igen någon nu. Det var nog tur att jag inte bytte tillbaka till Tanneforsskolan. Vilka stunder vi haft med klassen. Diskutionen kring Sophies horbröllop slår nog det mesta dock. Petterson stirrade medan Sophie nästintill grät av skratt. Förutom den dagen har vi även upplevt en del andra roliga moment under våra år som klass.
Alla våran älskade Barnish. Eller? Njaaaa. Inte riktigt va? Eller vad säger ni klassen? Visst älskade vi Barnish? Hepp, inte det. Det går nog inte en dag utan att någon kommenterar hennes bilddagbok i skolan. Utan att vi garvar åt den. Utan att vi garvar åt henne. För att ha bott i England ett par år kunde hon riktigt dålig engelska. Till och med vi andra i klassen hade bättre uttal. Ändå skröt hon om det. Och eftersom hon blev mobbad i våran klass, ja, undra varför, bytte hon skola till Skäggetorp och skaffade sig en massa vänner. En massa vänner som förmodligen blir tvingade att vara med henne eftersom hon är så pass maktfull och stark. Eller inte.
En av de andra roliga sakerna vi gått igenom var med en viss Eric Rochborn. Även kallad 80-talarn. Han var väl lite smårolig sådär. Påstog att han gillade att se trailers till filmer istället för filmen. Då kunde man ju dra egna slutsatser. Denna person kom dock inte till skolan under ett par veckor, ingen visste riktigt varför tills vi fick reda på från våran mentor att han hade bytt skola.
Den lilla incidenten innehållande “Sniff” och Oliver kommer också bli svårglömd. Det började med att Nikolaj hade druckit en Pepsi från våran kära läskmaskin, som sedan togs bort av någon dum anledning. Sedan fick han för sig att han skulle rapa Oliver i örat för att irritera honom. Olyckligtvis tog han i lite för mycket och det han åt i maten for upp på Olivers arm. Men det är inte det enda som hänt Niko, han är nog den mest olycksdrabbade killen i klassen. Ni förstår, han ramlade ner från ett staket och lyckades bryta handleden. Han råkade visst slå av Sonnys finger också.
Våran klass inte är inte direkt känd för att vara den smartaste på skolan. Som många av er vet får vi inte lämna skolområdet under skoltiden, det ignorerar vi ganska ofta för att smita iväg till stan på lunchen. En dag när vi var påväg tillbaka till skolan märkte vi att mentor Petterson gick mot samma destination som oss, vi såg inga andra skydd utom ett stort träd. Jag, Johan och Albin bakom ett och samma träd. Upptäckta? Ja, förmodligen. Skrattade han åt det? Ja, självklart.
Ska vi gå tillbaka till Sophies gråtande nu? Ja, det tycker jag. Som jag tidigare nämnde var det av lycka, denna gång var det av hat och olycka. Mot mig. Det hela började med en helt vanlig hemkunskapslektion. Vi skulle laga ris och någonting annat. Sophie fick ansvar för riset medan jag och Jenny tog hand om det andra. När vi sedan skulle slå oss ner för att äta det kände vi alla tre en sjuk smak av salt från riset. Det kom senare fram att Sophie hade haft i en matsked salt istället för tesked. Så fort jag nämnde det inför hela klassen och Lander gick lilla Sophie ut ur rummet och började gråta. Inte så kul då. Sjukt kul nu.
Ja ni, Sophie är nog den som utmärkt sig mest. För hennes så kallade blondhet. Under fyra år har vi endast skrattat åt henne. I torsdags fick vi chansen att skratta med henne. Hon drog sitt allra första skämt. Som var meningen att bli ett skämt. Det tråkiga är att ingen kommer ihåg vad hon sa.
En annan rolig händelse var när min kära vän Johan skulle raka av håret. Det var tänkt att bli dryga centimetern. Ni tror inte att den lilla smarta ungen glömde sätta på munstycket? Det blev dryga millimetern. Dagarna efter var det spring fair på skolan. Johan hade två tröjor och två jackor på sig. Och han frös ändå. Johan i ett nötskal?
Sexan. Romme. Tvättbjörnen Meechan. Måste jag säga mer? För er ovetande var det så att vår engelskalärare råkade ramla rätt rejält och slog sönder näsan. Hela ansiktet var täckt av blod där han stog i backen. Men det var inte detta som var kul. Det var måndagen efter. Teacher smackdown!
Idag stog vi alla samlade på scenen i Konsert och Kongress för att ta emot våra betyg av rektor Freskgård. Då tror jag alla insåg att vi kommer sakna klassen. Men frukta intet. De tidigare nämnda incidenterna kommer alltid finnas kvar i våra minnen. Som påminnelser. För hur bra vi hade det. Det var inte dåligt. Det var inte som alla sa under skolåren. Nu inser man det. Om inte nu, under gymnasiet. För all del, tänk på framtiden, men glöm inte det som hänt. Det har varit underbart det med.
Alla kommer sakna någon och någon kommer sakna alla. Ta hand om er 9C! Vi kanske aldrig ses igen.
Under Tråkigt
Boooooooring!
Just nu är jag nog den mest lättroade personen i världen.
Verkar inte vara någon rolig skola.
Duktig idiot som placerade dessa reklamer.
Öhm…
Familjekul.
Under Tråkigt
Morgondagens varför
Varför tar Colan alltid slut så fort?
Varför tar den sista tiden i 9:an slut så sakta?
Varför är Carl Eng lik Sid i Ice Age?
Under Tråkigt
